Canis Clickercamp – Dag 4

När jag undervisar i rundering lär jag kursdeltakarna att det är smart att variera mellan tre varianter när det gäller apporteringsbeteckning:

1. Direkt belöning
2. Lösbett
3. Fastbett

Jag rekommenderar att variera mellan alla tre varianterna även när hunden har lärt sig att beteckna med både lösbett och fastbett. Mitt ideal är att när apporteringshunden kommer fram till en figurant, ska den kunna

1. gå rakt i direkt belöning om figuranten clickrar (och sedan börjar belöna),
2. ta lösbettet om det ligger ett lösbett på marken framför figuranten, ELLER
3. ta fastbettet om figuranten inte clickrar och belönar – och det heller inte ligger ett lösbett i närheten.

Jag önskar att variationen mellan dessa tre varianterna ska vara problemfri för hunden. Hunden ska till exempel beteckna lika bra med fastbettet även om den har kört direkta belöningar de senaste 10 fynden.

Vad är då anledningen till att jag inte bara kör fastbett vid varje fynd när hunden väl har lärt sig detta? Det finns två huvudskäl:

• Att köra direkt belöning gör att du kan koncentrera dig enbart på sökandet i vissa sessionner. När hunden inte behöver beteckna kan man köra många fler träffar innan hunden är utmattad, och vi tar bort några felkällor om hunden ännu inte är helt säker på vissa moment i sökandet eller beteckningen.
• Att köra direkt belöning eller lösbett gör att du förebygger avståndsbeteckningar, och att hunden inte blir alltför triggerhappy på fastbettet.

Många är skeptiska till att variera på det här sättet, eftersom de menar att hunden blir sämre på att beteckna med fastbettet om den ibland får direktbelöning hos figuranten. Jag förstår att folk tror detta. Men ändå – det är en missuppfattning.

Apporteringsbeteckningen hos din hund blir varken sämre eller bättre av att du kör direktbelöning ibland. Beteckningen din är så bra som den är, och detta förändras inte av att du kör direktbelöning eller inte. Om beteckningen din inte är tillräckligt väl inlärdd ännu, kan direktbelöning ibland kunna leda till att hunden inte tar fastbettet efter att ha kört flera direktbelöningar i rad – detta är korrekt. Men beteckningen din är exakt lika bra som innan. Det är bara det att svagheterna nu kommer fram i ljuset.

Om beteckningen din däremot är tillräckligt väl inlärdd, kommer hunden att kunna variera totalt problemfritt mellan direktbelöning och fastbett/lösbettsbeteckningar – även inom samma träningssession. Med sådana hundar kan man variera totalt oprediktivt, och det är aldrig ett problem. Istället ser man att apporteringsbeteckningen blir mycket säker. Avståndsbeteckningar förebyggs effektivt, och man får in den viktiga 2-sekunders säkerhetsmarginal vi skriver om i «Rundering i teori och praktik».

Till slut några enkla råd till dig som vill variera mellan alla tre varianterna med bästa möjliga resultat och minst möjliga komplikationer:

1. Börja tidigt med att träna apporteringsbeteckningen (på träningsbanorna) parallellt med att du startar sökträningen i skogen. Vänta inte till hunden är 2 år och har runderat hela livet med direktbelöning i skogen fram till dess.
2. Baklängskäd apporteringsbeteckningen!
3. Få ordentlig flyt på apporteringsbeteckningen. Den ska vara övertränerad och kvalitetssäkrad enligt alla konstens regler så att hunden (nästan) aldrig gör fel när du tar beteckningen ut i skogen.
4. Figuranten ska alltid clickra innan han startar (direkt)belöningen. Detta gör det ännu tydligare för hunden när den ska beteckna, och när den ska gå rakt i lek. När hunden betecknar med lösbett eller fastbett clickrar figuranten istället när hunden kommer ut på påvisningen.
5. Låt alltid apporteringsbettet hanga på hunden även om du kör direktbelöning så att hunden blir van vid detta.
6. Hitta balansen: Om hunden är mycket triggerhappy på beteckningen, kör du flera direktbelöningar. Om hunden har lite svårt att ta fastbettet, kör du flera repetitioner med fastbett tills hunden får flyt på beteckningsbeteendet.

Använd sunt förnuft, så kommer du långt. Lycka till med beteckningstreningen!