Belöningsplacering

Det finns ungefär 4 olika kategorier för «belöningsplacering». Du kan se exempel på alla utförda i praktiken i denna lilla onlinekurs på Canisakademiet.no.

Här kommer en kort beskrivning av de fyra kategorierna (med en bonuskategori på köpet).

1 – Belöning i position («room service»)

Detta innebär att du serverar förstärkaren medan hunden stannar i den position den är i när du klickar (i stället för att komma till dig när du klickar). Detta är ett vanligt sätt att förstärka på t.ex. när du tränar «ligg». Vi klickar då när hunden lägger sig, och serverar förstärkaren medan hunden fortsätter att ligga.

Om vi tränar framåtsändning till rutt kan «belöning i position» innebära att vi klickar när hunden springer ut till rätt punkt inne i rutten, och att vi därefter springer fram till hunden och belönar inne i rutten, eller eventuellt kastar en boll direkt till hunden.

Syftet med denna typ av belöningsplacering är på ett sätt att få «2 beteenden för priset av 1 förstärkare». Vi förstärker själva beteendet vi tränar (t.ex. ligg) med klicket, och förstärker dessutom «fortsätta ligga i samma position» med hur vi serverar förstärkaren.

2 – Redo för nästa repetition

Denna typ av belöningsplacering innebär att vi klickar för rätt beteende, och att vi därefter använder förstärkaren för att manövrrera hunden i rätt position för nästa repetition. Detta kan innebära att vi leker med hunden samtidigt som vi flyttar oss till nästa startpunkt. Det kan också innebära att vi serverar godisen så att vi vänder hundens huvud i rätt riktning så att det är lätt för hunden att starta nästa repetition så snart den har svälgt godisen.

Ibland kommer «redo för nästa repetition» och «Belöning i position» att vara samma sak. Om du t.ex. tränar «Fortsätta ligga» kan du belöna medan hunden ligger. Detta är «room service», men samtidigt är det också «redo för nästa repetition», eftersom hunden ju också ska starta nästa repetition liggande på samma plats. Samma sak gäller t.ex. när du tränar vändningar på plats under fri vid foten.

Syftet med denna typ av belöningsplacering är att minska dödtid och få bättre «flyt» i träningen. När hunden hela tiden växlar mellan förstärkning – arbete – förstärkning (utan dödtid och onödiga förflyttningar i mellan), blir träningen betydligt mer effektiv, och du slipper att hunden gör andra (oönskade) saker i perioderna mellan repetitionerna.

3 – Riktningsförväntning

Riktningsförväntning innebär att du serverar förstärkaren i en speciell riktning, med syftet att skapa en «förväntningseffekt» som i sin tur påverkar hundens beteende i önskad riktning. Det kanske vanligaste exemplet är att servera godisen lite ut åt vänster under träning av fri vid fot/utgångsstilling. Målet är att hunden efterhand ska förvänta sig att godisen kommer ut åt vänster från vänster hand, så att den inte drar in framför förarens ben och därmed går snett.

Andra vanliga exempel på riktningsförväntning är att belöna framåtsändning genom att klicka och därefter kasta en boll i hundens fartsriktning. Detta kommer efterhand att påverka hundens beteende i en bestämd riktning.

Riktningsförväntning är ofta väldigt effektiv för att «finjustera» hundens beteende, och det kan vara en fin «shapinggenväg» i flera situationer.

4 – Förbereda nästa del i kedjan

Den sista kategorin innebär att förstärka på ett sätt som gör det lättare att lägga till nästa del i kedjan senare. Detta är en relativt ovanlig form av belöningsplacering, men den kan gärna användas i vissa fall.

Ett exempel är framåtsändning till kägla (där hunden senare ska skickas vidare från käglan och 25 meter längre till rutten). Man kan då träna själva käglasändningen genom att placera en avståndbelöning (boll, godisböl eller liknande) 20-30 meter ut åt höger eller vänster för käglan. Hunden springer då först till käglan, och när den får klick för att stå vid käglan klickar tränaren och säger «varsågod», varefter hunden sprintar åt höger/vänster för att ta förstärkaren. Att hunden är van vid att springa (fort!) vidare efter käglan kan på ett sätt förbereda hunden på vad den senare ska lära sig, och kanske spara oss några extra repetitioner.

Denna typ av belöningsplacering bör dock inte användas i stället för att bakåtkedja övningen ordentligt. Den är först och främst ett komplement som kan användas då och då, medan många av repetitionerna också kommer att genomföras med andra typer av belöningsplacering.

5 – Ingen särskild belöningsplacering

Detta med belöningsplacering har blivit en så vanlig teknik att använda de senaste åren att jag vill föra en lans för en femte kategori belöningsplacering – nämligen «ingen särskild belöningsplacering». Detta innebär att du klickar för rätt beteende – och därefter belönar «på något sätt», vilket gärna varierar från gång till gång, och som inte har något extra syfte förutom att servera förstärkaren till hunden.

En fördel med att belöna «ostrategiskt» och varierat på detta sätt, t.ex. ibland genom att kasta godisen till hunden, andra gånger ge den från handen, ibland springa iväg så att hunden måste ta dig igen osv osv, är att hunden lär sig att utföra beteendet i lite varierande situationer, och inte bara när vi kör en mycket specifik form för belöningsservering.

När du inte använder belöningsplacering tvingar det dig också nödvändigtvis att basera din träning på exakt klickning och rimliga kriterier – kort sagt bra, gammaldags klickerträning!

Variation är bra!

Och just detta med att VARIERA är ofta ett bra råd när det gäller belöningsplacering. Tidigt i inlärningsprocessen kan det vara klokt att använda samma typ av belöningsplacering lite strategiskt (till exempel riktningsförväntning) för att göra själva inlärningen enklare. Men det slutgiltiga målet bör vara att hunden kan utföra beteendet exakt oavsett vilken riktning förstärkaren kommer från, så efterhand kan du gärna belöna utan någon särskild riktning – eller kanske till och med medvetet i motsatt riktning, för att kvalitetssäkra beteendet (t.ex. omvänd klickning).

«Redo för nästa repetition» är något man med fördel kan använda mycket för att göra träningen effektiv. Men kom ihåg också att träna beteendena utan att du alltid har placerat hunden med mun i optimal riktning varje enda gång! Hunden bör t.ex. kunna «gå till musmattan» utan att du alltid vänder den i optimal riktning varje enda gång – hunden bör också kunna stå med framsidan mot dig, och frivilligt vända sig 180 grader för att gå till musmattan. Så igen – variation är viktigt, speciellt när vi är förbi de första stadierna av träningen.

«Belöning i position» är trevligt att använda t.ex. när du lär hunden att hålla en bli-position stabilt, men efterhand är det också smart att variera med att klicka och låta hunden «hoppa upp» och ta belöningen. Detta gör att du får kvalitetssäkrat t.ex. stimuluskontroll bättre. Hunden ska ju kunna t.ex. «fortsätta ligga» helt tills den får klick eller instruktion om att resa sig, även om den «förväntar» att hoppa upp.

Om du alltid tränar ett bestämt beteende KUN med en viss typ av belöningsplacering kan du kort sagt riskera att din belöningsrutin blir så integrerad del av beteendet att hunden helt enkelt får problem med att utföra beteendet om du plötsligt förstärkar på andra sätt (eller eventuellt inte kan förstärka på ett särskilt sätt).

Så huvudregeln är «belöningsplacering först för enklare inlärning och bättre precision – därefter variation för att få bästa möjliga GENERALISERING.

Klicket är viktigast!

En annan sak som är mycket viktig om du vill klickerträna effektivt är att du inte gör belöningsplaceringen viktigare än klicket. HUVUDFOKUS bör vara på att

• klicka rätt beteende exakt
• hålla arbetsposition i MINST 0,3 sek efter klicket

Först när dessa två är uppfyllda kan du eventuellt belöningsplacera på ett bestämt sätt för att sätta pricken över i:et och få bonuseffekten.

Det som tyvärr väldigt ofta händer när hundtränare blir alltför upptagna av belöningsplaceringen är att de

• Börjar belöningsbevegelserna före/samtidigt som klicket (dvs bryter arbetsposition för tidigt)
• Klickar oprecist

Det som därefter händer är att klicket helt enkelt förlorar sin effekt, eftersom hunden lär sig att titta på tränarens belöningsrörelser i stället för att lyssna efter klicket. Resultatet blir en ond spiral där tränaren inte «litar på klickern» (och kanske slutar använda den helt), och i stället börjar lägga ännu större vikt på belöningsplacering osv. Och plötsligt har man i praktiken slutat att klickerträna…

Så moralen är: «Bra klickergrunder först – medan belöningsplacering är (den viktiga) tårtdekorationen!»