De kurselever som bara gör som instruktören säger, lär sig bra hur metoder och tekniker ska utföras steg för steg. Detta kan ge snabba framsteg, men när de på nästa kurs möter en instruktör som tränar helt annorlunda, gör de som den instruktören säger istället – även om detta är något helt annat än det de lärde sig hos den förra instruktören. De hoppar snart från metod till metod utan någon röd tråd (ofta till stor förvirring för hunden). Orsaken är att de endast har lärt sig att kopiera eller följa ett recept, och detta har oftast mycket begränsat värde.

Men det finns också kurselever som ser något mer än den praktiska träningen som försiggår på ytan. Har du någon gång haft en a-ha upplevelse? Då vet du vad jag menar med begreppet ”insikt”. Att ha insikt betyder att se eller förstå något på en djupare nivå. Du ser inte bara hur något görs i praktiken – du förstår verkligen de bakomliggande principerna som ligger till grund för träningen. Och du ser omedelbart hur samma princip kan användas i många andra situationer. I samma ögonblick du får den insikten är det nästan som om du kan känna det i hela kroppen. Har du upplevt något liknande förut?

Jag brukar ofta säga på kurser eller föreläsningar att värdet av denna kurs inte ligger i det jag säger. Värdet ligger i vilka insikter DU får under loppet av kursen (eller när du reflekterar efter kursen). Det jag säger glömmer du snabbt. Insikterna du kommer fram till är för alltid dina.

Det som är ganska roligt (och ibland frustrerande) med insikter, är att du inte kan kontrollera när de kommer. Som instruktör kan du formulera dig genialt (enligt dig själv), men det finns ingen garanti för att kursdeltagare omedelbart ser det du vill att de ska se. Däremot är det inte ovanligt att insikten kommer när de sitter i bilen på väg hem från kursen. Eller kanske när de nästa dag eller nästa vecka går en promenad med hunden.

Något av det bästa du kan göra som instruktör för att öka chanserna för att eleverna ska få insikter, är att överlåta mesta möjliga tankeverksamhet till eleverna själva (det bör förresten vara ett känt koncept i klickerträning). Istället för att ge dem en genial kriterieplan, kan du istället bara ge eleverna en målsättning och därefter be dem själva sätta upp ett eget förslag på kriterieplan. De lär sig mycket mer på att sätta upp en ganska bra kriterieplan jämfört med att få serverat en ”genial” kriterieplan som är fix och färdig från instruktören. Efteråt kan du som instruktör eventuellt gå in och ställa frågor om kriterieplanen, och som får eleverna att själva reflektera och se eventuella förbättringsmöjligheter.

Något annat som är viktigt är att man som instruktör undviker att fokusera för mycket på de ytliga metoderna, och med jämna mellanrum påminner om de viktigare bakomliggande principerna som ligger till grund för metoden. Det är dessa som det är viktigt att eleverna verkligen ”ser” och förstår, eftersom de då mycket lättare kan lösa framtida utmaningar på egen hand.

Metoder och tekniker har kort hållbarhet – principer håller gärna i 100 år eller längre…