Alla hundförare kan placeras ett ställe mellan 1 och 10 på skalan efter hur avslappnade de är på stigen när de kör sök med sin hund (eller tränar vilka andra saker som helst). Den här veckan har jag som vanlig kursdeltagare varit med om att täcka in det mesta av skalan, och jag tänkte därför det kunde vara en idé att skriva lite om detta fenomen.

Om du ligger på 8-10 är du mycket anspänd när du går på mittstigen. Din kropp är allt annat än avslappnad, ditt sedvanliga humoristiska sinnelag och självironi lyser med sin frånvaro, och varje liten avvikelse från passets idealbild (som du har inpräntat på näthinnan) känns som en katastrof. Om passet (enligt dina ideal) går ”bra”, känner du efteråt en intensiv lättnad. Om passet går ”dåligt”, är resten av dagen förstörd. Låter det bekant?

Om du ligger på 1-3 är du mycket avslappnad på mittlinjen. Du är i balans, du är mycket mer närvarande (eftersom ditt huvud inte är ockuperad med all världens katastroftankar om saker som möjligtvis kanske kan gå fel). Du ler och tar saker och ting med lätthet. Om hunden gör ett fel eller saker inte går som planerat, har du fortfarande förmågan att kunna skratta åt det, samtidigt som du gör det som kan göras för stunden för att rätta till saker. Jag säger ibland att det är fördelaktigt om man kan vara så avslappnad på stigen att man kan prata i mobilen medan man styr hunden fram och tillbaka över mittlinjen. Om passet går ”bra” är du glad. Om passet går ”dåligt” är du fortfarande glad (medan du noterar dig vad du kan göra annorlunda till nästa gång).

Varför skriver jag då om detta? Jo, av den enkla orsak som du kanske ser direkt när du läser denna fråga: När tror du att du tränar bäst och tar de ögonblickliga och bästa besluten i hundträningen?

1. När du är avslappnad, i balans och generellt inte tar saker och ting så hårt, eller
2. När du är så spänd att det ser ut som om du har en lång targetsticka i ryggen.

Svaret är ganska självklart. När vi är spända och uppstressade, ser vi mest problem och få lösningar. Vår kreativitet försvinner. Och när vartenda litet fel är en potentiell katastrof, vågar vi inte öka kriterierna även om det är så dags.

När vi inser att hundträning inte är så allvarligt, är vi fria till att göra precis som vi vill. Och från den utgångspunkten tar vi oftast MYCKET bättre beslut. Och inte minst är vi mycket mer mottagliga i situationen så att vi är flexibla att kunna göra omedelbara förändringar när det behövs (väldigt nyttigt, kanske särskilt i sökarbetet).

Varför blir vi så spända?

Varför blir ibland stressade, spända eller nervösa i samband med hundträningen (eller andra situationer)? Detta är ett tema som jag håller veckoslutskurser i för att förklara mycket mer i detalj, men den korta versionen är att du blir spänd för att du själv gör dig spänd. Det har inget med den yttre situationen att göra (även om det står en instruktör och tittar på, och inte ens om du tävlar i VM).

Sättet som du själv gör dig spänd på, är att du TÄNKER. Punkt.

”Jadå, jadå, jag VET att jag borde tänka mer positivt under träningen. Jag VET att jag borde tänka bättre om mig själv. Men det så svårt att styra hur jag tänker när jag är mitt uppe i det!”

Det är inte bara ”svårt” att styra hur du tänker. Jag säger att det är omöjligt i långa loppet. Jag ska därför absolut inte be dig att ”tro på dig själv” eller ”tänka mer positivt”. Och jag ska absolut inte börja prata om att använda viljestyrka, gå utanför komfortzonen där det magiska sker, eller andra typiska ”Facebook-råd”. För det handlar inte så mycket om HUR du tänker. Det enda du behöver inse är ATT du tänker – och att det är just dessa tankar – och inget annat – som gör att du känner dig lika spänd som om du misstänker att det ligger en hungrig sabeltandad tiger och lurar bakom nästa buske.

I samma ögonblick som du verkligen ”ser” de tankar som automatiskt skapar den nervösa känslan du har, sker det något intressant. Känslan blir på ett sätt inte så farlig längre. Du känner dig kanske fortfarande lite nervös, men åtminstone vet du nu att det absolut inte ligger en sabeltandad tiger och lurar någonstans i sökrutan. Så på ett sätt känner du dig helt ”OK” även om du fortfarande är nervös. Och det är verkligen et bra första steg på vägen mot att bli en mycket mer balanserad hundförare på mittlinjen. Bara denna insikt tar dig ned till 5-7 på skalan.

Från denna insikt kan du börja betrakta känslor som stress, nervositet och anspändhet på ett helt annat sätt än tidigare. Dessa känslor betyder absolut inte att något verkligen är farligt, viktigt eller allvarligt där ute. Dessa känslor är däremot en ”väckarklocka” – som effektivt kan få dig att vakna upp och få dig att se att du åter höll på att låta dig hypnotiseras av dina egna tankar.

Med en sådan väckarklocka installerad, kan du snabbare fånga upp dig själv när du börjar ta oviktiga saker som hundträning väldigt allvarligt. När du känner att du blir deppig för att träningspasset inte gick som planerat, när det känns som liv och död att hunden hittar den sista figuranten, när det känns väldigt betydelsefullt vad instruktören eller träningskompisarna tänker och säger om din hund och hur duktig den är eller inte…, då är det dags att vakna upp igen.

Så fort du vaknar upp och inte längre tar dina (de allvarliga eller negativa) tankar så allvarligt, kan du åter se verkligheten mycket mer ”som den är”. Från den här synvinkeln är hundträningen mycket roligare. Och med huvudet klart kommer du automatiskt att bli en ännu bättre tränare.