Den viktiga valpeken – konsten att få en socialiserad hund

Når jag väljer ut vilka hundar som ska få prata riktigt med min hund, finns det särskilt en sak som har högsta prioritet, och det är att de hundarna jag använder ska vara snälla, sociala och säkra på sitt språk. En hund som är säker på sig själv, och är säker på att använda sitt hela språkregister, är en bättre lärare i språk och beteende än en hund som är så osäker att den måste sätta ordning på en liten valp. En hund som är säker på att små signaler fungerar, behöver inte använda stora bokstäver för att kommunicera bra. Och en valp som lär sig att svara på små signaler, behöver mycket sällan bli tillsagd. Hundar lär sig bra hundspråk genom att vara tillsammans med bra språkbrukare, på samma sätt som de blir dåliga/hjälplösa språkbrukare av att vara tillsammans med hundar som inte respekterar signaler eller själva har lärt sig att små signaler inte fungerar.

Hundar som redan från början använder stora signaler (skällning) för bagateller, undviker jag (förvånansvärt många tycker att det är sunt för en valp att bli skälld på av en helt främmande hund). Hundar som är så osäkra att de använder valpens svaghet som ett tillfälle att hävda sig, undviker jag naturligtvis också. Jag undviker också hundar jag VET har haft mycket kontakt med mobbare/aggressiva hundar, även om jag själv inte SER något konkret. Det kan förekomma väldigt många små signaler som jag inte plockar upp, men som är tydliga nog för hundarna.

Om jag har möjligheten försöker jag välja olika raser/storlekar/färger/kön. Om utbudet av snälla hundar är litet, går bra språkbruk/socialt beteende före mångfald på prioriteringslistan. Det finns ingen poäng med att utsätta valpen för många hundar bara för att göra det, mötena ska vara positiva upplevelser för hundarna. Ibland händer olyckor, och valpen får en dålig upplevelse med en hund. Då är det massiv reparationsarbete för de snälla vännerna: de får i uppgift att bygga upp självförtroendet hos den lilla igen. Har jag kontakter med en social hund som liknar lite på den hunden som var dålig, så använder jag det för allt det är värt.

Lekutveckling mellan hundar

Jag vill gärna att min hund ska ha ett stort spektrum av lekar i sitt repertoar. Anledningen till det är att det ökar chansen för att den kan komma överens med ett större antal hundar. Hundar som bara föredrar en typ av lek, kan lätt bli opopulär hos andra hundar, speciellt om den föredragna leken uppfattas som ohöflig av andra hundar. En hund som uppfattas som ett mobbnisse av andra hundar, får naturligtvis färre vänner (det finns inte många som frivilligt vill låta sin hund bli mobbad gång på gång). Det är bra att hunden får leka sin favoritlek tillsammans med någon den är säker på, men den första tiden använder jag mycket tid tillsammans med hundar som leker flera andra typer av lek, för att det också ska bli riktigt roligt. Vill min hund helst bara brottasleka, låter jag den leka mycket med hundar som är duktiga att sätta igång jaktlek. Vill hunden bara springa, kan jag låta den leka mycket med någon som är duktig på att leka tillsammans om föremål, osv. Ju fler hundar mina hundar kan komma överens med, desto större frihet kan de ha. Att gå gemensamma turer med 15 lösa hundar som är harmoniska och säkra på varandra, är en fin upplevelse. Jag är också säker på att det berikar hundernas sociala liv att ha många vänner.

När Tiki var i hundgården hos Easy (maltese), var något av det som gjorde att det verkligen fungerade, att de två kunde leka ett otal olika lekar, och att de hela tiden växlade mellan dem. De kunde ha löpraptus, och så efter en liten stund ligga och mysig med tannfäktningen, så kunde de nästa stund samarbeta om ett tuggebein eller en leksak, innan de igen kunde springa några varv. På så sätt kunde de leka under ganska långa perioder utan att bli stressade. På videon ovan ser ni en del av den växlingen. Även om det finns mycket tänder och ljud, är deras kroppar helt avslappnade, och man kan se att Easy hela tiden håller tillbaka (självhandicapping), och att Tiki är helt säker. Ni kan också se att Tiki biter mycket (bland annat i tassarna), och att det är obehagligt för Easy. Hon är ändå tålmodig, och hittar kreativa sätt att lösa det på, istället för att skälla.

När två kompisar leker tillsammans, kan det gärna vara temperament, så länge det är tydligt att båda parter är med på moroa, och är överens om att det är lek. Att de litar på varandra, och byter roller i leken är ett bra tecken. Kan det se ut som den ena har väldigt roligt, medan den andra inte har göy, måste man tänka noggrant över vad som händer. Kanske det är så att den ena blir osäker på element i leken, medan det annars går toppen, kan man försöka gå in och styra just den delen som inte fungerar så bra.

Vad får varsellamporna att blinka?

Ibland får man bara en känsla av att något är fel. Det som får mina varsellampor att blinka är:

• När en valp i en social situation helt tydligt inte förhåller sig till de andra (Grisha Stewart pratade om den berömda elefanten i rummet). En sådan valp mår inte bra i den situationen, och behöver endast umgås med säkra hundar som bygger upp den igen.
• Om leken är envägskaffe, och det ser ut som att det bara är roligt för den ena parten (speciellt illa om den som har det roligast dessutom är den starkaste parten)
• Om en av parterna försöker bromsa/dämpa, men inte blir hörd (läs: dålig språkutbildning för dumsnållar). De ska respektera varandra även om de är upphetsade. Klarar de inte det, behöver de kanske hjälp att ta en paus.
• Om jag vet att min valp har haft en obehaglig upplevelse, och sedan använder samma taktik när den själv möter en svagare part (då försöker jag hindra den från att bli duktigare på det, och förstärker istället goda val).
• Har jag vuxna språkstarka hundar omkring som reagerar, även om jag inte ser att något är fel, använder jag dem som barometer. De plockar upp nyanser mycket snabbare än vad jag klarar.

Ser jag något av dessa varsellampor, kommer det att variera vilka åtgärder jag sätter in. Är det bara småsaker, kan sådant som att gå mer aktivt in och styra leken (styra pauser, förstärka goda val, lägga till rättlätta miljö). Blinkar det verkligen rött, som i det första kulepunkten, skulle jag löst det genom att vara verkligen noggrann på vem valpen fick leka med, plus att jag skulle jobba med övningar/aktiviteter som bygger självförtroende. Kan jag lösa det bara med hjälp av bra hjälphundar, är jag ändå mycket glad för det. Det är inte många som kan överträffa en språksäker hund i tränerfärdigheter.