Canis Klickerläger – Dag 2

Och det var särskilt tydligt på lagets aussie när hon körde en inkallningssession igår. Sökning utan inkallning är jätteroligt, men när hon blev tvungen att inkalla med lösbiten, såg det ut som om någon hade slagit henne i huvudet med något hårt.

Hon blev helt enkelt väldigt «låg». Tekniskt sett vet vi att hennes inkallning är helt okej. Men när hon gick in i detta «låga» tillstånd föll allt samman. Ett annat sätt att säga det på är att hon hade en riktigt dålig Pavlov på axeln.

Idag var därför enda målet med träningen att få henne att tycka att inkallning var roligt igen. Vi behövde inte egentligen «lära» henne något, men vi måste på något sätt få henne in i ett annat tillstånd där effektiv träning var möjlig igen.

Så det vi gjorde var enkelt och greitt — göra något så tillsynes «oklickerliknande» som att köra massiv påverkan. Figuranten lockade upp henne i molnen med belöningen och sprang ut i skogen så hon skällde och tjöt av förväntan. Vi körde upp henne i sådan arousal att hon glömde att vara «låg» i samband med inkallningen. Och nu fungerade inkallningen helt plötsligt utmärkt igen. För de flesta «normala» hundar skulle en sådan påverkan gjort det svårare att inkalla, men i det här fallet var det mycket viktigare att ta henne ur det dåliga tillståndet som hade blivit associerat med inkallningen från innan.

Planen är nu att köra upp henne i stress på samma sätt ett par sessioner till så att vi får många framgångsrika repetitioner av inkallningen på full distans. För varje framgångsrik repetition blir inkallningen mer automatiserad (bättre «flöde»), behovet att köra upp henne i arousal kommer att minska och hjälpen kan därmed trappas gradvis ner under veckan.

Det här är inte en lösning som är vanlig nog för att vi skrev om den i «Rundering i teori och praksis». Men då är aussier väl heller inte alltid helt normala, så ibland måste man vara lite kreativ i praktiken.