Jag tycker om av avskaffa myter. Det är en svaghet i min personlighet (beteende!) som jag inte har någon ursäkt för, och jag betvivlar att jag kommer att växa ifrån det (sorry, Cecilie!). Jag tror att tiden är mogen för att avskaffa ytterligare en myt, och det kommer troligtvis för många att göra lite ont.  Det gör ofta ont att byta uppfattning om något, men det går över, och man kommer oftast klokare ur det.

Den myt som jag vill avliva är att ”positiva hundtränare håller på med vetenskaplig hundträning”.

För nej, det gör vi oftast inte. Vi tränar (nästan) lika lite vetenskapligt som alla andra hundtränare, oavsett träningsmetod. Vi tror, hoppas, tycker och korsar fingrarna lika mycket som alla andra. Efter ett träningspass har vi vanligtvis en ”känsla” av om det har gått bra eller inte, men känslor är som bekant otroligt lite exakt ”vetenskap”. Man kommer ofta långt med att prova sig fram och göra justeringar efterhand, baserat på hur man TROR det går, men ”vetenskaplig träning” är det inte.

Jag skriver ”nästan lika vetenskapligt” i avsnittet här ovan, då många duktiga tränare åtminstone har förståelse för en del vetenskapliga inlärningsprinciper som de baserar sin träning på, i mer eller mindre grad. Detta är många hack bättre än att basera sin träning på anekdoter, missförstånd och rena försök och misslyckanden.

Jag kan i bästa fall sträcka mig till att säga att klickerträning är ”i hög grad baserat på vetenskapliga principer”. Men att kalla det vi oftast sysslar med för ”vetenskaplig träning” är ett hån mot vetenskapen. Så jag föreslår att vi hellre tittar lite på hur vi kan förbättra oss på det här området.

 

Hur träna mer ”vetenskapligt”?

Om vi vill träna mer vetenskapligt finns det en del nya saker som vi måste börja introducera mera av i våra träningsvanor.

• För det första är det viktigt att konkret definiera vilket beteende som är målet för träningen, och i vilken situation beteendet ska utföras. Du bör även ha en OBJEKTIV målsättning för hur bra detta beteende ska kunna utföras, och allra helst en tidsfrist för NÄR målet ska vara nått.

 

• För det andra måste vi göra observationer och samla data undervägs i träningen. Orsaken till att samla data, är kort sagt att vi då kan VETA om träningen går framåt eller inte. Vi behöver inte längre basera oss på tyckanden och feelings. (Förutsättningen för att kunna samla exakta data, är emellertid att vi i förväg har definierat beteendet, jmf pkt 1.)

 

• För det tredje ska dessa data framställas på ett visuellt logiskt sätt, så att vi kan ANVÄNDA dessa data till att fatta bättre beslut i träningen.

 

Visar våra data att träningen går tillräckligt snabbt framåt så att vi kan nå (den objektiva!) målsättningen före tidsfristen? Bra, då FORTSÄTTER vi på samma sätt.

Visar våra data att vi nått vår målsättning? Bra, då kan vi SLUTA träna detta beteende och i stället gå vidare till nästa mål.

Visar data att träningen går för sakta framåt? (och vet du egentligen vad som är ”för sakta”?) Okej, då måste vi FÖRÄNDRA något i träningen.

 

Och när vi gör denna ändring fortsätter vi naturligtvis att samla data. När vi därefter följer dessa nya data kan vi lära oss intressanta saker om hur denna förändring påverkar inlärningseffekten jämfört med vad vi gjorde tidigare. Diagrammet visa förändringens effekt svart på vitt. Det är inte längre tal om tyckanden.

 

Next level, please…

Under de senaste 20-30 åren har utmaningen varit att få folk att över huvud taget träna så ”positivt” som möjligt. Här har det skett mycket!

Jag tror att nästa steg i utvecklingen bör vara att göra träningen mer vetenskaplig. Det kan bidra till att den kunskap vi genererar under vägs kommer att vara väsentligt säkrare än om vi bara fortsätter att basera oss på tro, hopp, kärlek och feelings (eller träningsdagböcker med osystematiska anteckningar).

Kort sagt – mindre tyckanden, mera data. Detta kan förresten vara ett bra ideal att ta med sig om du är engagerad i politik också…

 

• Säger jag att ALL hundträning måste göras vetenskaplig hela tiden? Nej.

 

• Säger jag att alla hundägare bör göra det? Nej.

 

• Menar jag med bestämdhet att alla INSTRUKTÖRER och SERIÖSA TRÄNARE bör veta hur man kan jobba vetenskapligt med beteendeförändring så att vi kan göra det ibland (mycket mer än tidigare!) – och därefter förmedla den nya kunskapen på ett förståeligt sätt till andra hundägare? JA.

 

Teori OCH praktik!

Vetenskapsmän är inte bra hundtränare per automatik. Praktiska kunskaper och färdigheter om hundträning är därför minst lika viktiga som tidigare. Men om vi de kommande 20 åren även kan börja superladda bra träningsfärdigheter med större användande av vetenskapliga metoder, tror jag att utvecklingen kan accelereras betydligt.

Canis´1-åriga klickerinstruktörskurs har utarbetats just för att ge dig en sådan plattform.

• Du lär dig konkret hur bra utförd hundträning (klickerträning) ser ut i praktiken
• Du lär dig observera beteenden exakt (både hos hund och ägare)
• Du lär dig att samla data under hela träningen
• Du lär dig Precisionsinlärning (Precision Teaching) så att du kan använda dessa data till att optimera din träning
• Du lär dig hur samma inlärningsprinciper som vi använder i ßhundträningen även fungerar på ditt eget beteende (och hur du kan utnyttja detta konstruktivt för att förändra ditt eget beteende).
• Du lär dig hur du kan förmedla din hundkunskap till dina kursdeltagare på olika sätt (detta är en instruktörskurs…)

Kort sagt, om du vill ha den kunskap som du behöver för att leda hundträningens utveckling vidare de kommande 20 åren, önskar vi dig välkommen ombord. De första 30 deltagarna som anmäler sig har säkrats en plats på kursen. Det ges även möjlighet att kunna följa kursen som observatör. Läs gärna feedbacks från andra kursdeltagare här.

Läs mer om instruktörskursen och anmäl dig här: 

www.klickerinstruktör.se